Att söka lycka

För någon dag sedan läste jag ut boken Skugga av Karin Alvtegen som jag fick av Erika i julklapp. En väldigt intressant och välskriven bok som beskriver det pris vissa är berädda att betala för att skydda sin heder.

I boken fann jag ett stycke jag tyckte var väldigt fint skrivet och värt att fundera på några minuter. Det har inte alls med själva historien att göra och kanske just därför la jag märke till det så väl och nu även vill dela med mig av det till er...

"I våra dagar talas det ofta om lycka. Det skrivs böcker, anordnas kurser, en del av oss försöker till och med köpa lycka. Att känna lycka har blivit en rättighet och vi jagar den övertygade om att när vi väl har funit den så kommer vi också att finna lösningen på alla våra problem. Att inte vara lycklig har blivit likställt med misslyckande. Men vad är egentligen lycka? Är det ens möjligt att vara lycklig varje vaken minut, dag efter dag, år ut och år in? Är det ens eftersträvansvärt? För hur ska vi ens kunna begripa vår egen lycka om vi aldrig har upplevt nån smärta?

Jag tänker ibland att vårt problem idag med att finna lyckan beror på vår djupa rädsla för att känna lidande. Kanske har vi glömt lärdommarna som finns att hämta i vårt eget mörker. Är det inte dit vi måste ibland för att så småningom kunna uppfatta ljuset från stjärnorna? På djupet förstå hur den lycka vi så idogt jagar faktiskt känns. Ett liv utan sorg är en symfoni utan basstämma. Finns det enda människa som sanningsenligt kan påstå att den alltid är lycklig? Jag har aldrig mött nån. Däremot har jag mött tillsynes lyckliga människor som har sagt sig vara tillfreds. Jag slog upp ordet i Nationalencyklopedin och det beskriver känslan av att ha fått eller uppnått vad som rimligen kan begäras. Och jag tänkte när jag läste det att vi kanske gar gått vilse i vår jakt efter lyckan, att vi egentligen borde söka efter förmågan att känna oss just tillfreds. Nåt har fått oss att tro att det är ögonblockets hänryckling och extasiska känslorus som leder till lycka, men kanske ät det istället just modet att våga slå sig till ro och mäkta med att vara nöjd med det som är - göra så gott man kan med de förutsättningar man har"

Jag är är en sökare. Jag söker spänning, utmaning, lärdom, vishet men även lycka. Jag kan erkänna att jag i mina mörka stunder glömmer bort allt det underbara jag har; fantastiska föräldrar, mängder med vänner och jag lever mit liv i en av mina favoritstäder på jorden som varje dag erbjuder någon nytt. Jag har mycket men inte tillräckligt? Så jag fortsätter att söka, jag vill inte slå mig till ro, inte än även om jag vet att tiden för att göra det närmar sig med stormsteg. Jag försöker göra det bästa av mina förutsättningar men jag fortsätter drömma; jag vill inte jobba kvar på ett jobb där jag sedan länge slutat lära, utvecklas och därmed trivas. Jag vill inte bo resten av mitt liv i ett flatshare i London. Nej mina vingar ska nog få flaxa vidare ett tag till, jag känner att sökandet efter något "annat" är värt det oavsett vad resultetet blir för garanterat lär man sig en hel del på vägen.

Vi är alla olika, många väljer att stanna i den lilla by de är födda, skaffar familj tidigt och sen låta livet gå som på räls, ingen spänning men heller inger berg och dalbane-liv. Andra vill något helt annat med sina liv. Jag vet att många i Sverige ser ner på mig och mitt liv, tycker jag är rastlös och omogen. Jag i min tur kan tycka att många jag känner lever ett så otroligt tråkigt liv. Jag passar helt enkelt inte in i den perfekta villa, volvo o vovve-drömmen som vi uppfostras sträva efter. Inte nu, inte än.

Jag hoppas jag snart kommer snart vara på väg mot något nytt. Kanske kan det göra mig lyckligare men om inte ger det mig i alla fall en erfarenhet rikare att ha i bagaget den dagen jag slår mig till ro för att då vara till freds med det jag har och det jag gjort.



xoxo